Republiken
►
Republiken
Jämtland har anor långt
tillbaka i tiden även om många kanske tror att republiken
Jämtland är en nutida företeelse som hänger ihop med Storsjöyran.
Jämtlands fana |
|
Fanan skapades 1983 av
Kent Backman och Bo Oscarsson. I mitten på fanan syns jämtarnas
gamla sigill som kan dateras till slutet av 1200-talet, texten i
sigillet betyder "Sigillet
åt allmogen i Jamtland". Mer
info om fanan.
|
Många sakkunniga inom området (E Bull,
C-G Ekerwald m fl) anser att
Jämtland verkligen var en självständig republik fram till dess att
Norges kung Sverre erövrade Jämtland på Storsjöns is utanför Andersön
under vårvintern 1178. De fåtaliga historiska källorna som direkt eller
indirekt berör den Jämtländska republiken ,innan 1178, nås via
snabblänkarna nedan:
Historia Norvegiæ
Sverres saga (Gryla)
Håkon den godes saga
Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum
Florenslistan
Historia Norvegiæ
<upp>
Historia Norvegiæ är särskilt intressant eftersom innehållet i den korta
latinska krönikan är samtida. Krönikan anses vara författad av en okänd
norsk munk under tiden 1160-1175. Verket är skrivet på "knagglig" latin
och var tänkt att läsas för folk utanför landets gräns. I ett stycke i
krönikan omnämns Norges angränsande områden (översatt till svenska):
| " Norge gränsar mot öst till Svealand och Götaland, till Ångermanland och
Jämtland. " |
Krönikans text är tydlig om att Jämtland vid denna tid inte hörde
till Norge. Det verkar istället som att Svealand, Götaland, Ångermanland
och Jämtland, var för sig, utgjorde egna suveräna områden.
Sverres saga (Gryla) <upp>
Sverres saga skrevs ner av den isländska abboten Karl Jónsson,
mest troligt utifrån vad Sverre muntligen berättade till författaren.
Den första delen av Sverres saga heter Gryla och sträcker sig fram till
1184 och där beskrivs hur kung Sverre besegrar jämtarna på Storsjöns is
mellan fastlandet och Andersön. De starka överdrifterna stärker
uppfattningen om att Sverre själv medverkade vid tillkomsten av Gryla.
Tack vare diplom 41, från 1343, som omtalar den gamla tullavgiften "sundamale",
och ruinerna efter Sunne kastal kan uppgifterna om Sverres erövring
trots överdrifterna anses vara riktiga. Följande avsnitt från Sverres saga handlar om erövringen av
Jämtland 1178:
" Kong Sverre tok nå av sted helt øst
til Østersjøen; dit hadde han ikke med seg mer enn 200 mann.
Da han kom til Jarnberaland, var det samlet en mannsterk flokk
mot ham; de felte bråter i veien for ham og sa at de var ikke vant
til at konger fór gjennom landet deres, og de ville ikke finne seg i
det, sa de. Da red kongen frem og talte til dem, og enden ble at de
ga ham lov til å fare som han ville, og de hjalp ham som best de
kunne.
Derfra dro han til Helsingland. Da han kom til et sted som het
Alfte, møtte han en stor hær som hadde samlet seg mot ham. Det var
300 mann, alle var ferdige til strid og hundre mann var brynjekledde.
Alle hadde de sagt at hver den som ga kongsmennene grid eller lot
dem gå videre, skulle kalles niding; det hadde de gjort våpentak på
alle sammen. De hadde også lovt hverandre at de skulle ikke la
kongsmennene få komme til ting hos dem og ikke få tale ett ord.
Men da det kom til stykket, fikk alle kongsmennene lov til å
komme til tinget og høre hva som ble sagt der.
Da sa kong Sverre til sine menn at de skulle fylke hæren og holde
seg rede, hva nå dette folket kunne finne på. Da hæren som hadde
samlet seg, så det, ble de mindre modige, og nå gikk det bud mellom
dem og kongen om at han skulle komme på tinget hos dem, og hans menn
skulle få tale hans sak, men han selv skulle ikke ha lov til å tale.
Helsingene sa at han aldri skulle få komme videre, de sa det var
ikke annet å gjøre for ham enn å snu og gå tilbake samme vei som han
var kommet. Til slutt ble det til at kongen skulle få ordet én gang.
Kongen tok til ordet slik : <Jeg vet ikke hva dere har å klage
over oss for. Dere tror vel på at vi har én Gud og vi kaller ham
far, og da må vi huske vel på at det er vår skyldighet å holde fred
med hverandre; vi må gjøre mot andre det som vi ville gjøre mot oss
selv. Mine menn har aldri gjort dere noe mén. Tenk over hvor lite
godt dere har å lønne kong Magnus og Erling jarl for!>
Så lot han leie frem to hester og sa at de skulle slaktes. Han sa
at det skulle spørres i alle land at de her sparte så på maten at
kristne menn måtte ete hestekjøtt om de skulle berge livet. Da han
endte talen, bød den mann ham til gjestebud som før hadde sagt at
det var nidingsverk å la ham slippe frem. Siden fikk han og mennene
hans gjeste hos bøndene.
Jemtene fikk høre hvordan det hadde gått hos helsingene, og de
tok godt imot ham. Kong Sverre dro østfra på veitsler, og da han kom
nord i landet, stolte han på vennskap der, så han sendte mennene fra
seg i flokker på gjesting flere steder i bygdene; kongen hadde ikke
mer enn 100 mann hos seg selv. Da var det en gang midt på natten at
en mann kom til kongen med det budskap at nå hadde jemtene samlet
folk østfra, og de kom etter kon- gen og tenkte å drepe ham og alle
hans menn. Dette var alle lendmennene med på.
Kong Sverre sto opp med en gang og lot vekke alle sine menn, han
ba dem kle seg til strid og fortalte hva han hadde fått høre, sa han
var mest redd at de av mennene hans alt var drept som han hadde latt
gjeste ute i bygdene. Samme natten gikk han med en del av hæren som
hadde fulgt ham, hen imot det stedet hvor han hørte jemtene skulle
være. Men jemtene hadde delt seg i tre flokker og omringet kongen,
de tenkte å komme mot ham hver fra sin kant. Og da kongen satte over
en vik av vannet (Storsjøen) mellom Andersøen og fastlandet, kom
jemtehæren mot ham og han var omringet. Jemtene hadde 1200 mann der.
Da sa kong Sverre til sine menn : <Bruk samme ordtak og kampord
dere imellom som dere hører at jemtene bruker; og kom dere ut av
hæren deres så snart dere kan, og ut på øya. La oss gjøre første
åtaket hardt! La oss så se om de ikke viker for det.>
Birkebeinene ropte hærrop og rente djervt frem, men jemtene kom
imot dem fra alle kanter, og det ble et stort slag og striden var
hard. Men det var så mørk natt at ingen kunne se og kjenne en annen.
Birkebeinene kom seg ut av bondevrimmelen og opp på øya. Det hadde
vært en hard ri. Bøndene merket ikke dettte straks, så det var lenge
de sloss mot sine egne. Nå var det nesten dag også.
Da bøndene skjønte at de drepte hverandre, holdt de opp å slåss.
Da rente birkebeinene så hardt mot dem at de måtte vike. Da bøndene
så at det gikk så ille for deres menn, flyktet de. Men birkebeinene
satte etter og drepte så mange de ville. Det falt nesten 100 mann av
jemtene, og mange ble såret. Kong Sverre hadde hatt 100 mann og
jemtene 1200.
Da morgenen kom, sendte kongen bud etter sine menn, og de kom til
ham alle sammen. Jemtene ba om grid og ga kongen gisler; det kom til
forlik, og kongen ila dem en skatt. De samtykket i å bli kongens
undersåtter, og han satte sysselmenn til å kreve inn sakøren og
andre avgifter. Dette ble stadfestet med eder. Da skatten var
betalt, skiltes de. " |
Överdrifterna till trots så har
händelserna sannolikt verkligen inträffat, dessutom är texten samtida -
medförfattad av kung Sverre själv!
Håkon den godes saga
<upp>
Håkon den godes saga ingår i Snorre Sturlassons Heimskringla
(norska kungasagor) och avser perioden strax innan Håkon "den Gode"
Adalsteinsfostre avled, år 961. Snorre föddes cirka 1178 och dog 1241,
han var inte bara författare utan också hövding och lagman på det
isländska Alltinget. Han besökte Norge 1218 och året därpå gästade han
lagmannen Eskil Magnusson (Bjälboätten) i Skara som vid just denna tid
skrev ihop Västgötalagen. Snorre bör ha fått en god inblick i svearikets
historia och fått gott bemötande, enligt sägnen ska Snorre som gåva ha
fått det banér som kung Erik Knutsson fört vid slaget på Gestilren 1210!
Det Snorre berättar i Håkon den godes saga utspelar sig alltså cirka 250
år bakåt i tiden, därför kan sanningshalten i texten diskuteras. Texten
som berör Jämtland lyder:
"
Øystein, konge over opplendingene, som noen kaller den mektige og
noen den vonde, herjet i Trondheimen og la under seg Øynafylke og
Sparbyggjafylke ; han satte sin sønn over dem, men trønderne drepte
ham. Kong Øystein kom for annen gang på hærferd til Trondheimen og
herjet vidt og bredt og la land under seg. Så spurte han trønderne
hvem de helst ville ha til konge, trellen hans, som het Tore Fakse,
eller en hund, som het Saur. De valgte hunden, for da tenkte de at
de fikk rå seg mest sjøl. De lot seide tre manns vett inn i hunden,
og så gjødde han to ord og talte det tredje. Hand fikk halsband og
lenke av gull og sølv, og når det var sølete, bar hirdmennene ham på
akslene ; de satte opp høgsete for ham, og han satt på haug som
andre konger, han bodde på Inderøya og hadde gard der det heter
Saurshaug. De sier han fikk sin død på den måten at det kom varger i
buskapen hans, og hirdmennene ertet ham opp til å verge feet, han
fór ned ned av haugen og dit vargene var, og de reiv ham i filler
med en gang. Kong Øystein gjorde mange andre underlige ting også hos
trønderne.
Mange høvdinger og andre folk flyktet fra odelen sin for denne
herjingen og ufreden. Kjetil Jemte, sønn til Ånund jarl fra Sparbu,
drog øst over Kjølen, en mengde mennesker fulgte ham, og de hadde
buskap og alt med seg. De ryddet skogene og bygde store bygder, der
heter det Jemtland siden. Sønnesønnen til Kjetil var Tore Helsing ;
han reiste fra Jemtland for et drap han hadde skyld i, og tok
igjennom de skogene som ligger der i øst. Der bygde han, og en
mengde mennesker flyttet dit med ham, der blir det kalt Helsingland,
og det går helt ut til sjøen i øst. Den østre delen av Helsingland
langs sjøen var det svear som bygde. Da nå kong Harald Hårfagre
ryddet rike for seg, rømte det en mengde mennesker av landet for ham
også, både trøndere og namdøler, og så ble det nye bygder øst i
Jemtland igjen, og noen drog helt til Helsingland. Helsingene reiste
på kjøpferd til Svitjod og hørte under det på alle måter, men da
jemtene var på sett og vis midt imellom, og det var det ingen
som la merke til før Håkon fikk i stand fred og kjøpferder til
Jemtland og gjorde seg venner med stormennene der. Etterpå kom de
til ham og lovte ham lydighet og skatter og ble hans menn, for de
hørte bare godt om ham, og de ville heller gå under hans kongedømme
enn under sveakongens, de var jo kommet av norsk ætt. Han satte lov
og landsrett for dem. Alle de Helsingene som hadde sin ætt nord for
Kjølen, gjorde det samme som jemtene. " |
Enligt Snorre låg Jämtland "midt imellom"
Svitjod (Sveafolket) och Norge, däremot hörde Hälsingland till Svearna.
Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum
<upp>
Adam av Bremen skrev den
omtalade Gestan (De
hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar),
under 1070-talets första hälft.
Adam hade mycket goda
kontakter med den danske kungen Sven Estridsen (1020-1074), och fick
därmed en god inblick över de skandinaviska förhållandena. Enda norska stad som omnämns i Gestan
är Trondheim, Adam berättar att Nidaros (Trondheim) är största samhället i Norge
och att Nidaros ofta besöks av stora människoskaror som ska till den
salige kungen och martyren Olav. Adams text är något svårförstådd
eftersom han använder många snarlika ord för svearna och Svitjod (Sueoniam,
Sueonum, Sueoniae, Suediae, Suedis) - något Sverige fanns ju inte vid
denna tid. Lite roligt är det också att läsa Adams text när han
beskriver det område som troligen avser Norrland, t ex skriver han att
det där finns enögda cykloper och enbenta varelser som äter människor!
Men Jämtland då? Jämtland omnämns inte
i Gestan men i grannskapet berättar Adam att Nidaros besöks av stora
människoskaror och att Stenfi var den förste biskopen över Hälsingland.
Enligt Adam så är Hälsingland en del av skridfinnarnas område, hur stort
var skridfinnarnas område? Kan det i Adams värld vara så att
skridfinnarnas land var ett Norrland med något annorlunda konturer än
dagens Norrland? Hur som helst skriver Adam att en del av skridfinnarna
blivit omvända till kristendomen, kan Adam förutom Hälsingland också
ansett jämtarna vara skridfinnare? Frösöstenen från samma tid är ju
otvetydig om att Jämtland är kristnat. Den översatta texten som beskriver gränslandet mellan
Norge och Svearna:
| " Mellan Norge och
svearnas land bor värmlänningar, finnvedingar och andra folk. De är
nu alla kristna och hör till Skarakyrkan. Norrut i gränslandet
mellan svear och norrmän bor skridfinnarna, som påstås löpa fortare
än vilda djur. Deras stora samhälle heter Hälsingland, för vilket
ärkebiskopen utsåg Stenfi som den förste biskopen, vilken han med en
ändring av namnet kallade Simeon. Förutom de nämnda finns det
tallösa andra svenska stammar, om vilka vi vet att endast götarna,
värmlänningarna och en del av skridfinnarna har blivit omvända till
kristendomen. " |
En annan möjlig förklaring till att Jämtland
utelämnades i Gestan kan vara att Adam inte kände till det avlägsna
område som låg inklämt mellan Norrmän, Svear och Skridfinnare - ett
dåtida Andorra.
Florenslistan
<upp>
I slutet av 1800-talet
hittades en handskrift i ett bibliotek som tillhört en engelsk lord.
Handskriften, som anses härröra från början av 1120-talet, förvärvades
av den italienska staten och kallas alltså Florenslistan. I en kort passage
omnämns orter och geografiska områden i Skandinavien, se nedan
(översättning till höger):
"
Metropolis ciuitas Lunda
Prouincia Danorum
Nomina ciuitatum in Norgueca
Ciuitas Lunda
Roskeada, Othensia. Hethabia. Ripa
Arosa. Vibiarga. Birgila
Nomina ciuitatum in suethia
Alpsa. Biargina. Nithirosa
Scara. Liunga. Kaupinga. Tuna
Stringines. Sigtuna. Arosa
Nomina insularum de regno Sueuorum
Gothica australis. Gothica occidentalis
Guasmannia. Sundermannia. Nerh
Tindia. Fedundria. Atanht
Guthlandia. Guarandia. Findia
Hestia. Helsingia
Guarmelande. Teuste " |
"
Ärkebiskposstaden Lund
Danernas kyrkoprovins
Städernas namn i Norge
Staden Lund
Roskilde. Odense. Hedeby. Ribe
Århus. Viborg. Børglum
Städernas namn i Sverige
Oslo. Bergen. Nidaros
Skara. Linköping. Eskilstuna
Strängnäs. Sigtuna. Västerås
Öarnas namn i svearnas rike
Östergötland. Västergötland
Västmanland. Södermanland. Närke
Tiundaland. Fjädrundaland. Attundaland
Gotland. Värend. Finnveden/Finland
Gästrikland/Estland. Hälsingland
Värmland. Tjust(?) " |
Den påvlige författaren har med största
sannolikhet redovisat biskopssätena i Skandinavien, något förvirrat blir
dock uppgifterna som rör städernas landtillhörighet. Varför omnämns inte Jämtland? Landet
var ju kristnat sedan 50 år tillbaka och borde därmed ha uppmärksammats
i ett dokument som Florenslistan. I likhet med Adam av Bremens Gesta
nämns inte Jämtland men det gör däremot närområdena Nidaros och
Hälsingland. Det låter mindre sannolikt att Jämtland ska ha ingått i
någon av de "öar" som redovisas, mer troligt är att den (syd?-)europeiske
författaren inte känt till det "lilla landet" i norr.
Sammanfattning
<upp>
Även om källorna är fåtaliga och i bland slarvigt författade så
verkar det mesta tyda på att Jämtland (egentligen Jamtarnas land)
verkligen var att betrakta som en egen republik innan Sverre besegrade
den jämtländska hären på Storsjöns is 1178.
|
